Hans Lidman

Hans Lidman

”Jag flyttade till Stockholm för att läsa på universitetet åren mellan Kårhusockupationen 1968 och tiden för Striden om almarna 1971. På en liftarresa genom Europa hamnade jag på sensommaren 1968 i  Paris, insöp upprorsstämningen och tog med mig en pavé hem som en souvenir, dvs. en gatsten av den typ som användes till barrikaderna. På universitetet läste jag beteendevetenskap och njöt av studentlivet. Jag var en sökare och det var en härligt sorglös tid, vi levde på studielån och hade två föreläsningar i veckan, därutöver drog vi mest kring på stan, satt i parkerna och diskuterade filosofi, politik och religion.

I efterhand ser jag denna existentiellt sökande livshållning som en stark drift och motivation för psykoterapiyrket.

Min generations alienation och vår adolescenta frigörelsesträvan turboladdades av den revolutionära tidsandan. Jag engagerade mig i KRUM, och läste om Laings antipsykiatri, som helt övertygande klargjorde att galningarna var de friska, och de kriminella var de hederliga medborgarna. Vi andra var omedvetna fångar i våra neuroser och borgerliga bigotteri.

Med tjugoåringens måttliga mogenhet och troskyldighet gav jag mig in i akademin för att söka den djupa sanningen om människan och livet. Professor Gunnar Boalt på Sociologen hade skrivit en hel del av kurslitteraturen själv, och hans böcker hade alltid bilder av marionetter på framsidan, som skulle illustrera de sociala sammanhangens påverkan på människan. Bilderna gjorde mig klaustrofobisk och jag kände mig alltmer kvävd av undervisningen, trots att man på institutionen uppfattade sig som radikala och intressanta. Sune Sunnesson, som jag flera år senare skulle lära känna som uppsatshandledare i Malmö, var lärare där. Resten av kurslitteraturen var böcker av Marx och Lenin, och där kände jag mig inte heller hemma som den borgareunge jag var.

Efter några år kom katastrofen för min akademiska karriär i form av en kunskapsteoretiker från Göteborg som hette Lindström, tror jag, som oerhört skarpsinnigt och inspirerat föreläste om den vetenskapsteoretiska relativismen. Min akademiska värld rämnade; den fasta vetenskapliga sanning jag hade hoppats finna gick upp i rök. Alternativet blev för min del ungdomliga subkulturer, spirituellt och psykedeliskt sökande, ”drop out, turn on and tune in” (T. Leary), kollektivboende och liftarresor genom Europa och Asien.

Efter striden om almarna och hemkommen från en längre resa utefter The Hippie Trail, som gick från Istanbul in i Centralasien, (”we never left a turn unstoned”), så gick på något vis luften ur min ungdomsgeneration i Stockholm. De flesta kamraterna sökte sig till gröna vågen; åkte till Norrland för att köpa en ödegård för ingenting att bo på och odla på. Vi andra satt desillusionerade på tehuset i Kungsträdgården under de räddade almarna och sörplade te’. Man hörde för första gången efter femtio - och sextiotalens år av mjölk och honung talas om arbetslöshet (Oljekrisen, 1973). Man kände utan någon större entusiasm att det nu tvunget var dags att växa upp och bli något. Själv gick jag igenom de småjobb jag hade haft i min dittills magra arbetslivserfarenhet, och kom fram till att det minst meningslösa jag hade sysslat med var att sitta extravak på Karolinska sjukhuset.Jag kunde tänka mig att bli sjuksköterska. Det var lagom med tanke på mina tvehågsna ambitioner. På Pedagogen hade jag följt ett forskningsprojekt som handlade om ”outsidermänniskan”, och i min allmänna ungdomsalienation hade jag blivit orolig för att jag skulle vara en alltför udda figur för att fungera i arbetslivet. Det var dags att försöka bli inkluderad i en arbetsgemenskap, så jag sökte mig till Malmö, för det låg nära Köpenhamn och Christiania där jag hade vänner. 

Efter några terminer på sjuksköterskeskolan kom psykiatriavsnittet och nu vaknade jag ur mitt ’psykosociala moratorium’ (H.H. Erickson). Jag blev helt tagen av alla dessa människor och deras olyckliga livsöden, denna intressanta yrkesvärld och verksamhet, och visste från denna stund precis vad jag ville göra med mitt liv – jag skulle bli psykoterapeut. En del inspiration hade jag redan tidigare fått från när jag läst The Tebetan Book of the Dead (Evans-Wendtz, 1960) med C.G. Jungs förord, där han beskriver hur han i sina analyser guidar patienten ner i barndomen, vidare in i livmodern, och förbi konceptionsögonblicket till tidigare inkarnationer. Det kändes så rätt.

Det var bara den haken att det inte fanns några möjligheter vid denna tid att bara sisådär ”bli psykoterapeut”. Jag hade dessutom fel yrkestillhörighet, ingen vidare akademisk förankring, inga kontakter i psykoterapivärlden. Men ingenting av detta hindrade mig. Jag lämnade snabbt Malmö och sjuksköterskeskolan med de stränga och omtänksamma fröknarna och flyttade till Lund. Senare har jag kommit att bättre förstå och uppskatta omvårdnadskompetens som helt grundläggande för all psykoterapi, för alla patienter, särskilt med barn och ungdomar.

I Lund flyttade jag in i ett gruppdynamiskt experimentkollektiv på Stora Södergatan, och jobbade de närmaste åren i de intressanta miljöterapeutiska och gruppterapeutiska verksamheterna under dr Ingrid Gottfries på Sankt Lars sjukhus. Samtidigt deltog jag i så gott som allt som Gruppterapeutiskt Forum arrangerade i form av psykodrama, Kemplergrupper, sensitivitetsgrupper, gestaltterapi etc. Jag tyckte allt det där var fantastiskt intressant och kände mig som fisken i vattnet. Jag utbildade mig raskt till gruppterapeut - det gick fort på den tiden - och ledde samtalsgrupper genom studieförbunden. Någon kontakt med den akademiska psykologin hade jag fortfarande inte.

I Köpenhamn fanns de Næsgaardianska psykoanalytikerna och jag fick god kontakt med den karismatiska Grethe Jensen. Jag gick hennes utbildning från 1974 och startade som 29-åring privatpraktik under hennes handledning 1977. En sådan brådmogen entreprenörsanda är kanske inte att rekommendera i vårt yrke, som mår bra av ett visst mått av mognad och erfarenhet, men jag drevs av ungdomlig kraft och mod, och en iver att förverkliga min dröm. Samtidigt hade jag vid den här tiden börjat jobba inom barnpsykiatrin i Malmö, som på den tiden var ett mycket trevligt och inspirerande ställe att arbeta på, högt i tak, många unga nyanställda engagerade kamrater, en stark familjeterapeutisk och psykodynamisk behandlingsoptimism. Många blommor fick blomma där under klinikcheferna Lagergård och Valle Runes beskydd.

Grethes utbildning var stimulerande med danskt hygge, ambitiös, och antiauktoritär på ett sätt som jag gillade. ”Vi knoklede hårdt og slappede af hårdt”, och ingen hade någon egentlig överblick över det som skulle bli psykoterapi-Sverige. Næsgardianismens akademiska utanförskap var då en medveten politisk/pedagogisk/psykoterapeutisk hållning, som först senare skulle bli en belastning i takt med att psykoterapin institutionaliserades i Sverige. Ett öde som delades med flera andra terapiriktningar som låg utanför mainstream, som t ex psykodrama och gestaltterapin. Alla i branschen kände på sjuttiotalet på sig att det var stora förändringar på gång.

Jag blev medlem i Psykoterapicentrum 1977 och där fick man lite information om vad som hände i den stora världen. En statlig psykoterapiutredning var igång och den skulle leda fram till en statlig psykoterapiutbildning, det visste man. De olika intressenterna hade redan sedan tidigare positionerat sig i organisationer som Psykologförbundet, Psykoanalytiska Föreningen, Psykiatriska föreningen, där de psykoterapiintresserade inte alltid fick den plats dom tyckte sig förtjäna. Vad som saknades var en förening där alla psykoterapeuter kunde samlas i en professionellt specifikt psykoterapeutisk intressegemenskap. 

RPC var ju en stockholmsangelägenhet vid denna tid och man fick resa upp och delta i deras medlemsmöten. Jag försökte själv ta initiativet och gjorde några försök att starta upp en lokalavdelning, oftast med en handfull psykoterapeuter med lika udda bakgrunder som jag själv. Men det skulle dröja innan tiden var mogen.

På åttiotalet lyckades jag ta mig in på Skånes första statliga psykoterapiutbildning, som leddes av Lennart Kaij och Eva Hansen på Psykiatriska kliniken i Malmö. Jag kan inte påstå att jag i början kände mig särskilt populär bland de mer etablerade akademikerna och psykoanalytikerna där, som framgent skulle komma att styra och ställa inom den skånska psykoterapin, eftersom jag sedan flera år hade haft den dåliga smaken att ”legitimera” mig själv, och redan privatpraktiserande. Men allt gick bra , jag hade goda lärare och handledare i Lennart och Eva, Stefan Balint, Erich Franzke, Birgitta Lemte, Tullia Suneson m fl, och så småningom kunde även Socialstyrelsen legitimera mig som psykoterapeut.

År 1989 lossnade det plötsligt för planerna att bilda en skånsk psykoterapiförening, och det visade sig då att det var Mammon som styrde. Jag trodde nog fortfarande då att vi i vår yrkeskår var lite mer intellektuellt och politiskt medvetna än så. Men, som man säger: desillusioneringsprocessen varar hela livet.

De s.k. Dagmaravtalen innebar att psykiatrin skulle börja finansiera psykoterapi för patienter hos psykoterapeuter ”på stan”. Jag samlade raskt till ett möte och det blev full uppslutning. ”Alla” som arbetade med psykoterapi i Skåne var där och alla ville vara med. Som sammankallande hade jag initiativet och hade i detta syfte etablerat kontakt med RPC i Stockholm. Alla sprang vi ikapp mot köttgrytorna och ytterst få röster hördes som manade till eftertanke. Vad skulle detta innebära, att psykoterapin som dittills varit en privat angelägenhet, nu skulle bli en offentlig verksamhet med tillhörande byråkratisering och tillsynsmyndigheter? Vad skulle det få för konsekvenser? Men RPC-Skåne väntade inte utan konstituerades snabbt med mig som ordförande och styrelse bestående av bl.a. Vera Hergart, Hans Lejonqvist, Curt Ersson, Gun Pahlman. 

Det blev drygt tio roliga och hektiska år för mig som ordförande och styrelsemedlem när vi etablerade föreningen som den samlande psykoterapiföreningen i Sydsverige. RPC blev nu en riksangelägenhet och en etablerad vårdpolitisk intresseorganisation, och RPC-Skåne samarbetade nu i en förhandlingskartell gentemot myndigheter som administrerade medel för offentlig finansiering av psykoterapi hos externa vårdgivare, dvs. privatpraktiserande psykoterapeuter. Föreningen hade medlemsmöten med intressant föreläsningsverksamhet, startade en mottagningssluss för psykoterapisökande, och mycket annat.

Jag hade som sagt förutom ett behov att få tillhöra en intressegemenskap, även ett annat starkt egenintresse i detta föreningsengagemang, och min situation kom följaktligen att förändras  under dessa år, från att jag var den som alltid fick springa runt och fråga alla, till den som alla fick komma och fråga. Detta informationsövertag hjälpte mig att definitivt etablera mig i min yrkesvärld. 

RPC-Skåne blev kanske inte helt och hållet den gosiga identitetstödjande kamratförening som jag hade tänkt mig, utan blev även en vårdpolitisk kamporganisation och en aldrig sovande propagandamaskin; en syssla som var ganska svår att kombinera med en lyhörd och empatisk psykoterapeuthållning.

På nittiotalet fick jag möjlighet att efter många års arbete inom barnpsykiatrin genomgå ytterligare en psykoterapiutbildning, nu för barn-och ungdomar och med Eva Hansen och Anna Danielsson som lärare. Det var lite av en befrielse att få öppna upp den lite stelare vuxenpsykoterapeutiska yrkesrollen till en mer levande roll som barn-och ungdomspsykoterapeut. Eller som min handledare brukar säga: ”A child psychotherapist must be able to play, but at the same time he observes and think” (Maxim de Sauma, Brent Adolescent Center).

När jag nu på ålderns höst blickar tillbaka så kan jag inte annat än att vara nöjd och tacksam för mitt yrkesliv, att jag fick leva min dröm och försörja mig på det jag alltid tyckt vara mest intressant – att tillsammans med patienter, lärare och kollegor hänge mig åt att forska i och reflektera över livets och människans villkor. Jag är djupt tacksam för att ha fått lära känna alla mina patienter och att ha fått deras stora förtroende. Jag fick verka i en tid av nyskapande, upptäckarglädje, expansion och arbetsglädje. Fortfarande vid vid 68 års ålder arbetar jag på och tycker fortfarande att det finaste man kan göra i psykoterapibranschen är att ha en framgångsrik privatpraktik.

Psykoterapeutlegitimationen kom till för att skydda patienten och ge psykoterapeuterna drägliga arbetsvillkor, men har enligt min mening haft ett högt pris. Hela verksamhetsfältet tycks ha stelnat i hierarki, byråkratisk kontroll och formalism, och man kan ana grogrunden för maktmissbruk och vänskapskorruption. Jag undrar ibland till vilken expanderande nyskapande sektor i samhället dagens unga fria andar kommer att söka sig.”

Artiklar och uppsatser

Hans Lidman har varit en produktiv skribent och författade en rad arbeten under 1990-talet (Se referenslista). Många av dem var kliniska arbeten som gjordes som led i examinationer av olika terapeututbildningar. Det rör sig ofta om fallstudier som fick en teoretisk koppling till aktuell teori. Han intresserade sig särskilt för ungdomspsykoterapi och kom under nittiotalet att bli pionjär  i nyutvecklingen av denna då eftersatta behandlingsform - ”psykoterapins styvbarn” (A Freud). Inspirationen hämtade han under flera års studieresor till den kleinianska psykoanalytiska gruppen i London och på institutioner som Tavistock och Brent Adolescent Centre.

I det följande avser jag att ge mycket kortfattade sammanfattningar till ett par av dessa arbeten.

Hans Lidman uttrycker sig i sina texter i en klassisk psykodynamisk referensram, huvudsakligen kopplad till de objektrelationsteorier som var aktuella strax före slutet av förra milleniumskiftet. Ett teoretiskt perspektiv som idag delvis tycks ha kommit på skam efter nytolkningar utifrån en mer interpersonell tolkningsram, relationell psykoanalys, affektfokuserade approacher, neofilsofiska närmanden och buddhistisk icke-dualism. 

I Om Freud och Dora (1996) ger Hans Lidman en redogörelse  och nytolkning av det kända Dorafallet några år innan den svenska nyöversättningen publicerades. Man får en ingående gestaltning av hur blind Freud är för den unga patientens lidande är, där hon beskriver hur hon blivit utsatt för ett övergrepp och förförelse från en släkting till familjen, och hur upptagen Freud med att få sina egna teorier bekräftade istället för att lyssna på flickan, på det att terapin kommer att upprepa hennes trauma. Behandlingen slutar tvärt då Dora efter tre månader oväntat avbryter analysen. Dorafallets stora betydelse  ligger ironiskt nog i det faktum att det är just här, i dessa  dyrköpta erfarenheter av ett terapeutiskt sammanbrott, som Freud upptäckte överföringen, som sedan kommer att vara så avgörande central i psykoanalytisk praktik och teori.

En avslutande del av artikeln diskuterar de särskilda svårigheter som är framträdande i ungdomspsykoterapier, som utageranden, externaliseringar och avbrott i terapierna. Ungdomsterapier är, jämfört med vuxenterapier, med den fortfarande omogna och labila personligheten, affektivt laddade och dramatiska. Det vill till att terapeutens hinner med och aktivt och handfast tolkar motstånd i syfte att neutralisera negativa överföringsageranden, i syfte att förebygga avbrott och uteblivanden, och etablera terapeutisk allians.

Flickan med svavelstickorna går i ungdomspsykoterapi (1997) är en gripande gestaltning av hur terapeuten hejdar sig inför ett potentiellt motöverföringsagerande när han inser att han är på väg att som ”gåva” överlämna en implicit instruktionsbok för självmord till patienten. En oerhört välskriven historia gestaltas som ger en intresseväckande inblick i den många gånger dramatiska psykoterapin med svårt störda och psykotiska tonåringar.

I Viking på drift (2002) beskriver Hans Lidman en psykoterapi med en ung man, som söker fram sin identitet genom experiment med olika roller. I terapin beskriver Hans Lidman uppkomsten av den typiska adolescenta narcissistiska anknytningen i ungdomspsykoterapi, vilken han använder som ett medel att skapa terapeutisk allians. Hans försöker sedan modifiera denna ”patologiska negativa överföring” genom tolkningar utifrån objektrelationsteoretiska utgångspunkter, främst via Kleins (1988) teorier, för att till sist börja få stabilitet när han mer börjar tolka dem i termer av Heinz Kohuts (1984) självpsykologi; mer stöd än konfrontation. Något som leder till en positiv integration och mognad hos patienten, som kan gå vidare i sin utveckling.

Till Innehållsförteckningen

Referenser

Nästa avsnitt: Vera Hegart